Tiden rusar fort...

Snart har jag jobbat ett helt läsår! Som lärare. Fantastiskt år, fantastiska kollegor och fantastiska elever. Jag trodde att jag skulle sakna studierna mer än jag gör. Men visst tänker jag ibland på hur härligt det var att på soliga dagar få sitta i gräset på universitetsområdet och prata med kurskamrater. Och visst var det underbart att ha det så fritt. Men min arbetsplats gör mig lycklig.

Snart börjar semestern och jag kan summera detta första år. Semester, ja. Jag har ju inte sommarlov, för på min arbetsplats har vi semestertjänst och 40-timmars arbetsvecka. Själv tycker jag inte alls att det är konstigt - det är ju som de flesta har det. Jag tycker att det ska bli härligt att ha fem veckor semester. Inte behöver jag mer för att vila upp mig. Men alla önskar sig säkert mer ledighet. OM jag behövde mer tid för att vila upp mig är det något annat som är fel under tiden man arbetar. Då får man göra något åt det istället.

Tid för bloggande har det inte blivit. Kanske inte heller att jag har känt mig så sugen. Men nu börjar sugen komma tillbaka så sakteliga. Jag har ju egentligen väldigt mycket åsikter. Framförallt om skolpolitik och skolfrågor. Så kanske att jag nu ska börja lite igen...

Marathondebuten

I november började jag på allvar att träna inför Marathon 2011. Jag har deltagit de flesta söndagar på Team Stockholm Marathons långpassträningar. Jag har försökt hålla mig någorlunda till veckoprogrammen också. Jag tycker inte att det är helt lätt. Det beror väl främst på att jag är aktiv i en del annat också.

Träningen flöt på bra ända fram till i april. Påsklovet kom och vi åkte upp till Storlien för att åka skidor. Jag hade med träningskläder. Väl där upplever jag det väldigt svårt att få till någon träning. Vägarna att springa på är begränsade. Så jag struntar i träningen. Kommer hem och lyckas inte riktigt få till det - mer än några pass. Jag åker in på några långpassträningar, men måste bryta för att jag får smärta i baksidan av rumpa och lår. Blir för första gången på hela hösten, vintern och våren förkyld! Den sätter sig dessutom i någon körtel i ljumsken så att jag haltar.

Jag börjar känna att detta med Marathon kanske inte är något för mig. Hämtar nummerlappen på fredagen. Den 28 maj åker jag in till stan. Har lågt ställda förväntningar och inser att jag får vara glad om jag tar mig runt. Ställer mig i startfållan. Starten går och det är trångt. Vi går en liten bit. Upptäcker efter några kilometer att jag tycker att det är såååå tråkigt... Funderar på hur jag ska klara av att springa så länge om det är så tråkigt. Efter cirka 10 km har det vänt. Det känns lite roligare. Jag känner mig pigg. Men jag tar det väldigt lugnt. Börjar känna att jag faktiskt vill klara av det. Tänker att det är mycket roligare att uppdatera Facebook med att jag faktiskt har klarat det än att jag brutit. Tänker att det nog känns rätt roligt att kunna bära Finisher-tröjan...
Tittar efter mina kollegor på Odengatan men ser dem inte. Tänker att det är trist att vi har missat varandra. Jag tror nämligen att det var enda chansen. Nästan vid slutet av första varvet träffar jag på maken. Benen känns bra och orken är det ju aldrig fel på.

Tidigare tyckte jag att det var jobbigt att tänka att första varvet är kortare än andra varvet. Att ha mer kvar än man sprungit vid varvningen... Men någon dag innan loppet kom jag fram till att det är precis tvärtom. Det är ju superbra att första varvet är kortare. Rent psykologiskt! För mig i alla fall. När jag kommer till varvningen har jag nämligen sprungit en för mig mycket välbekant sträcka. En sträcka jag alltid klarar utan smärta eller problem. Då känns det lätt att dra vidare på ett nytt varv.

Så när jag då kom till varvningen, var det exakt så. Jag gled, utan att ens fundera, in på andra varvet. Psykologiskt hade jag också tänkt att när jag väl drar ut på Djurgården (som man inte springer första varvet) är det ju svårt att ta sig därifrån på annat sätt än att bara haka på. Så har jag väl klarat Djurgården så har jag slagit längdrekord och kan åtminstone vara nöjd över det.

När jag närmar mig Djurgårdsbron hör jag mitt namn ropas. Maken som peppar igen. Nu hade han förflyttat sig dit. Nu känns det verkligen att sträckan börjar bli lång. Jag har varit klok och stretchat med jämna mellanrum. Allt för att inte dra på mig onödig smärta. Känner mig nöjd över att inte behöva ta teknisk paus (bajsa) och att mina fötter inte verkar påverkas alls - blåsor o dyl.

På Kungsträdgårdsgatan ropar plötsligt mina fantastiska kollegor - Linda och Linnea. Jag blir så glad och peppad att se dem - att de faktiskt gått till ett nytt ställe för att kolla efter mig. Nu har jag snart tagit mig 30 km. Börjar på allvar känna att detta kanske kan gå. Vet att jag har Västerbron framför mig. Men tar jag mig över den. Då kan jag krypa i mål om det vill sig illa.

Tänker när jag tar mig över Västerbron att den ändå inte är så jobbig. Är över bron! Tycker att Norr Mälarstrand känns onödigt lång. I slutet av den väntar avslagen cola. Intressanta små tilltugg har serverats efter vägen. Saltgurkan var smarrig! När jag kommer upp på Vasagatan väntar ett nytt hejarop från maken. Han frågar hur jag mår och ropar att nu, nu är det bara fem kilometer kvar. Jag svarar att jag är okej, men har lite ont - men att nu bryter jag INTE. Inser att jag kommer att klara detta! Men det är vääääldigt långa fem kilometer.

Så når jag då fram till Stadion. Känner att jag ökar hastigheten. Stadion blir som en magnet. Springer in på löparbanorna och märker hur mungiporna åker uppåt. Trots att vi är många som springer därinne känns det som om publiken bara hejar fram mig. Jag är så glad. Kliver över mållinjen. Och märker hur känslorna inte går att bromsa. Gråten bara väller upp i mig. Av lycka. Jag kramar om (eller kastar mig om halsen) på tjejen som ger mig en medalj. Börjar den långsamma promenaden från Stadion till Östermalms IP. Maken ringer och säger att han kommer att hämta mig på Universitetet. LYCKA! För nu gör det så ont i benen. Nu när jag går. Undrar hur jag ska ta mig fram till tunnelbanan. Men med bil kommer man inte fram runt Stadion och Östermalms IP. Kan knappt prata på grund av gråten. Får tröja och påse med dryck och ätbart. Stapplar mig fram för att hämta min påse med kläder i inlämningen. En kille som jobbar där ser mig tydligen ca tio meter innan jag kommit fram. Han möter upp mig med påsen. Jag utbrister: Jag älskar dig! Så lite gör mig så glad. För nu är det svårt att gå...

Sätter mig vid TSM-tältet för att äta och dricka lite. Är ju egentligen inte hungrig, men vet att jag måste. När jag ska resa mig - AJ krampkänning. Får hjälp upp. Går långsamt mot Stadions tunnelbanestation. Ja, typ alla går långsamt och med märkliga gångstilar. Tunnelbanan kommer direkt, nästan ingen åker åt det hållet så det är inte så mycket folk. Hem!

I början av träningen inför maran funderade jag mycket på hur man klarar sig utan att gå på toaletten och hur mycket fötterna tar stryk. Jag har hört skräckhistorier om folk som bajsar på sig och om fötter fulla av blodiga blåsor och tappade naglar. Inget av detta drabbade mig. Mina fötter påverkades ingenting! Inte en blåsa! Inte en blånagel! Jag köpte nya skor för cirka 1.5 månad sedan. En storlek större än de andra. Det var en befrielse. Jag visste inte att man behövde så stora skor!

Väl hemma väntade champange och hummer. Men först tog jag ett hett bad. Krampkänning igen. Vågade knappt röra mig. Tycker ändå att jag känner mig hyfsat okej.

På söndag morgon vaknar jag vid fyratiden. Med kolossal smärta i vänster knä och vrist. Lägger en kudde under knäet och försöker somna om. Sover uruselt. På morgonen bullar jag upp med Voltaren - både i tablettform och som gel. Har svårt att gå nästan hela dagen. Undrar hur jag ska kunna jobba på måndag. På söndagskvällen är det mycket bättre. På måndagen känner jag knappt av att jag alldeles nyss sprungit 42 km. Har endast en mycket lätt träningsvärk på insidan av låren!

Om jag kan göra det igen? Absolut! På söndagen anmälde jag mig till Lidingöloppet. Det är ju ändå bara 30 km... :)
Med stolthet bar jag min Finisher-tröja på jobbet på måndagen och på kommunfullmäktige på kvällen. Ja, jag skryter gärna om detta. Så häftigt!

Tiden? 4.53. Jag är supernöjd. Samtidigt kan jag verkligen undra hur någon kan hålla på och springa i nästan fem timmar...

Igår säger min kollega, Linda, att hennes mamma tror att hon skymtat mig på Rapportsändningen på marakvällen. Hon beskriver min klädsel och den stämmer. Går in på Rapportplay. Och mycket riktigt - det ÄR ju jag! Hur stor är chansen? Ett så kort reportage med så få bilder. Och ändå... Coolt!

15 seconds of fame

För ett tag sedan var jag på väg till min farmors begravning. När vi kom till Tippens centrum stannade vi på Statoil för att köpa korv. Där inne finns Peter Magnusson som setts i komiska sammanhang vilket gör att jag reagerar på alla som står därinne. Det är flera kameror runt omkring. Jag beställer korven och plötsligt närmar de sig. Mig! Sedan blir det en reklamfilm. Jag får en gratis kaffe. Vad gör man inte för lite kaffe :)

Jag hade nästan glömt detta. Så får jag idag ett sms från dottern: Kul att en tjej i skolan kom fram idag och ba jag såg din mamma på reklam igår. Statoil...

Sedan nästa sms från henne: sök youtube Statoilkaffe Saltsjöbaden

Och där var den... Men jag är förundrad över att tjejen i skolan har hunnit uppfatta att det är jag...

We won´t back down

Håkan Juholt är vald. Nu har vi en partiledare. Det har känts lite tomt ett tag. Det blir självklart ett tomrum när någon aviserat sin avgång. Många har tyckt till om valberedningens arbete och det kan man verkligen tycka mycket om. Vi bör nog se över processen och kanske bli mer moderna. Men vi kan inte fastna i det nu.

Självklart ska vi sluta upp bakom vår nya partiledare. Men på ena axeln sitter ibland en djävul. Den säger mig att de som gapar stort om att sluta upp (de som kunde hänga ut enskilda kandidater brutalt innan valet) hade aldrig gjort det för "fel" kandidat. Själv sluter jag självklart upp bakom den av kongressen valda partiledare.

Jag har en ackreditering till kongressen men har ju också ett vanligt arbete. Så idag sitter jag i soffan och kollar på SVT Forum (Kunskapskanalen). Rätt nördigt, gissar jag att mina kollegor tycker. Helt normalt tycker nog de som sitter på kongressen...
Imorgon tänkte jag åka in och kolla på kongressen och blogga därifrån. Då ser jag med spänning fram emot att Mikael Damberg väljs som ordinarie ledamot i verkställande utskottet.

Så här blev köket!

Innan våra nya köksmöbler från thehome.se hade kommit ställde vi in de gamla. Här är i alla fall vårt klara IKEA-kök. Kaklet är från Kakeldax, lampan ovanför bordet är från Lampgrossisten, fläkten/spiskåpan från tretti.se.

Mot väggen satte vi in en hylla som snickaren fick såga till för att passa in. Där placerade vi kokböckerna. Det blev vi väldigt nöjda med.

Vår långa köksbänk är ett minne blott. Här har vi nu två kylskåp, två frysar och skafferi. Och det märkliga är att köket känns större. Trots att bänken är borta och vi har brunsvarta skåpluckor.

Golvet är från Bjoorn av märket Kährs - valnöt.

Snart klart...

Första middagen i köket intas tillsammans med kära grannen.

Ugnarna inte på plats än. Men Smulan trivs på hyllan där mikron ska vara.

Detaljer i köket

Smulan tyckte att köksrenoveringen var spännande. Hon blev bra kompis med han som renoverade.

Induktionshällen

Har ni glömt vad Ylva Johansson sa?

Mikael Damberg har deklarerat att han gärna är med i en nystart av partiet. Han har inte sagt att han just vill bli partiledare. Men vi är många som tolkar hans Facebook-uppdatering som ett ja. Många är det som hyllar honom för hans mod. Men det är också många som kritiserar honom. Kanske inte för att han går ut lite luddigt, utan för hans politik och hans person. Vissa verkar rent personligen ha svårigheter för honom. Själv undrar jag om de överhuvudtaget har träffat honom. Det är viktigt att skilja på sak och person vilket en del av mina partikamrater har extremt svårt för. När jag så sitter och läser olika uppdateringar - positiva och negativa - så slår det mig att alla verkar ha glömt.

I Expressen skrevs det om Ylva Johansson i december. Då kan man ju undra varför hon inte finns med i DN idag, på Aftonbladets ledarsida och på alla dessa Facebookuppdateringar...

Jag har för mig att hon uttryckte sig nästan exakt som Mikael Damberg...

Köket fortsätter att utvecklas...

Nu börjar man ana mer och mer hur det kommer att se ut. Jag älskade att kunna "dimma" ljuset, vilket gjorde att alla bilder blev lite mörka... Men vi har inte kunnat reglera detta innan.

Kakelångest

Som jag skrev i början av serien om köksrenoveringen så var den största ångesten kaklet. Vi åkte runt till en mängd ställen och tittade på kakel. Vi föll för detta. Trots att det inte någonstans gick att se hur det skulle se ut på en vägg. På väggen på kakelaffären satt två bitar ihop. Av det får man inte någon bra uppfattning. På nätet kunde varken försäljaren eller vi hitta några exempel. Vi köpte kaklet nästan osett alltså. Men så nöjda vi blev!

Träningen blir inte alltid som man tänkt sig

Så var det ju 23 km på programmet idag. Men för ett par dagar sedan började jag känna av en svullen körtel under hakan. Den har nu blivit värre - större och mer öm. Jag gick upp som jag brukar på söndagar - ca 7.15 - och gjorde mig en frukost. Frukosten består av havregrynsgröt, två smörgåsar, te och juice. Sedan lägger jag mig och vilar en stund. Blir osäker på hur jag egentligen mår. Bestämmer mig tillslut att inte chansa. Känner mig lite bättre senare. Ångrar att jag inte åkte in. Men tar en tur på 8,5 km i mycket lugnt tempo. Tempot berodde nog mest på en medföljande som inte tränat på ett tag. Jag kände att kroppen var pigg och pulsen såg väldigt bra ut. Misstänker att min svullna körtel är väldigt lokalt inflammerad och inget som berör resten av kroppen. Lite surt att ha missat ett väldigt bra träningspass i sol. Men fick å andra sidan ett trevligt kortare pass i sol. Bättre den träning som blir av, än den som inte blir av.

Om jag tänker tillbaka bara ett år så är det ju rätt fascinerande att jag är besviken över att fått till ett pass på bara 8,5 km. Nya tag denna vecka - dessvärre en del möten. Men det ska klämmas in!

Vägen mot Marathon

Min träning går vidare. Förra söndagen sprang jag 21 km med Team Stockholm Marathon. Så långt har jag sprungit en gång förut - Stockholms halvmarathon i höstas. Då sprang jag på 2:11. Nu sprang jag på 2:06. Då var det ett lopp. Nu var det träning. Då kunde jag knappt röra mig efter. Nu kunde jag röra mig riktigt bra. Träningen ger verkligen resultat. Imorgon står det 23 km på programmet. Nu är det viktigare än någonsin att åka iväg på den gemensamma träningen. Jag tycker att det känns svårt att motivera sig att annars springa 23 km. I det tempot som blir under träningen.
Jag känner mig stark i kroppen och tror att mitt mål (att ta mig runt!) kan nås. Men det är fascinerande hur tröttande det kan vara att springa 7 km ena dagen och nästa dag tycka att 21 km är skönt och trivsamt.

Jag är nöjd med mig själv att jag lyckats löpträna utomhus hela vintern. Med tanke på vilken vinter vi har haft. Nu börjar dessutom vintern om igen. Mina broddar är helt utslitna och det är svårt att få tag i nya. Men eftersom vintern tagit nya tag om Stockholm måste jag nog försöka hitta nya.
Jag beställde nya skor - Asics. Det var dessvärre inget bra köp. Tror jag. Jag får kanske ge dem några chanser till. Har sprungit i Nike väldigt länge och förstår inte varför jag fick för mig att byta. Många har pratat sig varma om Asics och jag tänkte att det var värt att prova. Som tur var gjorde jag ett kap och fick dem väldigt billigt.

En del undrar om det inte är kallt att springa på vintern. Njae - det är klart att det kan vara kallt i början av träningen, innan man joggat igång kroppen. Men efter några minuter är det härligt. När det är exempelvis -7 grader har jag på mig: underställ, funktionströja, vintertights, vindjacka, löparmössa och vantar, buff. Då klarar jag mig bra. Så ut och spring! Det är underbart att springa på vintern!

Jag springer Stockholm halvmara.

Det tar sig

Nu har taklampor och puckar (lamporna under köksskåpen) kommit på plats. Skåpen sitter uppe och luckorna likaså. Den supertunga bänkskivan i sten har lagts på plats. Den levererades av IKEA och vi anade att den inte skulle gå in i hissen. Men IKEA sa att det var ju inte vårt problem utan de som levererade skivan skulle bära upp den. Men icke. Vi fick ringa Stadsbud för att få hjälp med den. Den var tung och lång. Men upp kom den.

Smulan tyckte att det var trevligt att testa skåpen utan luckor. Det fanns mycket spännande att upptäcka på denna byggarbetsplats. Innan renoveringen hade jag funderingar på att stänga in henne med mat och låda i TV-rummet under dagarna. Men hon kom så bra överens med vår renoveringskille, Markus. Hon höll sig alltid i hans närhet - utom när han borrade och slipade.

Var skulle vi äta...?

När hela köket renoveras uppstår en del problem. Var ska man äta, diska, laga mat...? I TV-rummet lagade vi mat i mikron och kokade vatten i vattenkokaren. Vi hade bestick, tallrikar, glas där. Vi hade typ allt där.

Badrummet blev diskrum. Det var en härlig arbetsställning när disken skulle klaras av...

Diskställets fullständigt naturliga plats.

I hallen hade vi kylskåpet. Allt detta fungerade ju ganska bra. Men efter ca tio dagar började vi ledsna...

Varje dag var som att öppna en julklapp.

En dag när jag kom hem var det nya golvet lagt. Den i familjen som kom först hem skickade bild till de andra. Det var alltid spännande att komma hem och se vad som hänt. Vi tyckte att det gick undan när Markus jobbade.

Skåpen börjar ställas in i köket.

Valet av skåpluckor: brunsvart. Nu börjar vi se resultatet av det valet. Men ännu lite svårt att få någon riktig uppfattning.

Nya diskmaskinen - utan front - på plats.

Så fanns inget kvar...

Den långa bänken...

Där spisen stod...

Här stod kyl, frys och diskbänk...

Så börjar tömningen...

Under diskbänken kommer det plötsligt fram ett gammalt tuggummipaket. Och så länge har vi inte bott här...

Kylskåpet har vi plockat ut i hallen för att kunna använda under renoveringen. Diskmaskinen tog vi bort och gav till vår granne.

Spisen tog vi också bort och gav till min syster. I övrigt fick allt vara kvar till han som skötte renoveringen, för då ingick det i bortforslingen.

Den fantastiska, långa bänken som snart är ett minne blott. Det var en av sakerna jag föll för med lägenheten första gången. Men senare blev den bara en lagringsplats för post och papper. Som ni ser nedan...

Köksrenovering...

Det skrivs en hel del om renovering - framförallt köksrenoveringar. Det har varit på tapeten länge. Högblankt vitt, induktionshällar och dyra tillval. I höstas påbörjade vi köksrenovering. Det svåraste var valet av kakel. Jag läste någon som uttryckte det: det är ju mer ångestladdat att välja kakel än att bestämma sig för att skaffa barn. Kanske inte helt sant... men NÄSTAN. Hela vårt kök kommer från IKEA. Ja, nästan i alla fall. Undantaget är golvet, kaklet, diskmaskinen, taklampor och spiskåpan. På IKEA har de nämligen inte spiskåpor/fläktar med spjäll. Vilket är märkligt. Det måste ju finnas mängder med människor som handlar på IKEA som bor i flerfamiljshus med central ventilation.

Jag kommer att lägga upp bilder hur vår renovering utvecklades under de 13 arbetsdagar som arbetet pågick. Så här såg det ut innan:

De äldre hjärtbarnen

Jag skriver inte ofta - jag borde verkligen vara bättre. Nu har jag fått bränsle. Det gäller mitt barn. 2001 föddes min son med Pulmonalisatresi, VSD och DORV. Han opererades två gånger innan den stora operationen. Jag har skrivit om det tidigare, men väljer att inte länka. Då sa kirurgen: om 6-7 år behöver vi byta ut röret. Det var 2003. Han skulle gå på koll var nionde månad. Det har liksom inte fungerat de senaste åren. Vi har ringt och så har vi fått komma. De har lugnat oss med att allt ser bra ut. Och det är ju skönt. Men tryggheten har legat i att vi blir kallade med jämna mellanrum. Tiden närmar sig för en ny operation - om detta tvivlar ingen. Men när... Och är det inte bättre att ha koll i god tid...?

Nu är resurserna än mer begränsade. Inte för att man har minskat dem - men för att vi har blivit fler i regionen. De får inte mer pengar, men de ska hantera fler barn. Det är precis som förr ca en procent som föds med hjärtfel. Om fler flyttar in i Stockholmsregionen så säger det sig själv att fler barn behöver vård. Då har man, med rätta, valt att prioritera de yngsta. Men någongång kanske man också behöver öka resurserna.

Om man som vi är resursstarka rent röstmässigt (dvs vi ringer och tjatar) så får man till slut träffa en kardiolog (hjärtläkare). Men ska det vara så. Att inte de kroniskt sjuka kallas med automatik? Vi har bestämt oss för att - vilken gång i ordningen vet vi inte - själva ringa och fixa en tid. Det var meningen att vi med automatik skulle bli kallade.

Han har också haft en del andra problem. Men det borgerliga landstinget har i all sin vishet lagt ner barnläkarmottagningen i Sundbyberg. Det gör att han plötsligt inte verkar bli kallad till sin barnläkare heller. För att kolla öronen och astman. Fantastiskt hur detta med sjukvården fungerar. Det är så man blir av med sina kroniskt sjuka invånare. Man tackar!