Hotfullt
Jag har aldrig varit rädd för mörker. Inte inne. Ibland kan det kännas otryggt ute. Men aldrig inne. När jag var liten satt jag gärna i mörka garderober och tänkte. Jag har alltid velat ha kolsvart när jag somnar. Inget har rubbat detta. Till nu!
Jag ligger i sängen för att sova. Släcker överallt som vanligt. Varje ljud låter som ett eko i mitt huvud. Jag hör allt. Jag skulle tycka att en nål som faller till golvet är som en smällare på nyårsafton. Plötsligt är mörkret ett hot. Ljuden är hot. Allt är skrämmande.
Varje gång jag känner att sömnen är på väg att fånga mig, rycker jag till. Vaknar. Jag vill sova och ändå inte. Det är som om någon är i lägenheten. Någon som inte ska vara där. Bland mörker, ljud och tårar somnar jag tillslut.
På morgonen går jag upp, trött. Står i köket och fixar frukost. En hand på min axel får tårarna att strömma igen. De går inte att stoppa. Går upp för att klä på mig. Drar ut lådan med strumpor och underkläder. FAN - jag hittar knappt något. Allt är huller om buller. Tårarna... igen.
Sätter mig vid köksbordet för att äta lite frukost. Läser DN. Om inget särskilt - tror jag. Minns inte vad som stod. Tårarna... igen.
Läser en kommentar på Facebook från Calle Fridén. Prata om det - står det. Orkar inte just nu. Men jag skriver istället. Och nu kommer tårarna... igen.
Igår eftermiddag fattade jag inte riktigt hur ångestladdat detta är. Då hade inte chocken släppt. Folk jag pratade med sa: andas. Jag andas. Men när jag har börjat andas normalt, då kommer tårarna. Då tänker jag "tänk om"-tankar. Det ger mig hjärtklappning.
Tänk om jag följt min intuition och gått upp för sista trappan - jag hörde ju nåt...
Ska iväg på ett möte i kommunhuset på förmiddagen. Maken sa: kanske är skönt att komma ifrån en stund. Kanske... MEN INTE ATT KOMMA HEM IGEN!
6 comments:
Jag hoppas att allt kommer att kännas bättre för dig snart. Har pratat med M om det så jag förstår att det är jobbigt för er. Jag tror nog också att man ska prata mycket om det. Hoppas att du mår bättre snart. Kram.
Jag vet inte vad jag ska säga, är världssämst på att trösta. Men jag tänker på er o vill du prata är det bara att springa ner för trapporna. Många kramar Jeanette
Hej kära Nathalie, Vet precis hur det känns. drabbades av inbrott i mors villa när jag fortfarande bodde där januari 2007. Det är oerhört obehagligt och skrämmande. Känns som om man inte är trygg i sitt hem längre - det känns smutsigt, osäkert och otryggt. Jag beklagar verkligen att ni fått uppleva samma sak, samma rädsla. Det tog dock inte lång tid att komma över det - tjuvarna har varit där, kommer troligtvis inte igen, finns nog inte så mycket mer att ta... kanske låter som en absurd tröst. Men förhoppningsvis mår ni alla okej och ingen skadats. Det är viktigast. ring om du vill prata... sänder en varm kram
/Natalie
Du skriver starkt, bra och fruktansvärt emotionellt Nathalie! Vi var också med om det du var med om, även om våra "bastarder" hade lämnat långt innan vi kom hem och såg förödelsen och jag känner igen det du skriver om mörker och ljud som helt plötsligt får en annan betydelse än tidigare.
Dessutom så är det så tragiskt att hemmets lugna och trygga vrå helt plötsligt upplevs som något annat - orden du skrev om att inte vilja komma hem är en karbonkopia av mina det vi kände. Men när det samtidigt är skönt att vara hemifrån, så grubblar man istället om det är någon hemma som rotar igenom ens privata prylar. Vi fick flytta, hoppas att det inte går så långt för Er.
Kram! F
Det går över, konstigt nog så kan det vara svårt att tro direkt efter en sådan händelse. När vi hade haft inbrott så satt vi in alarm. Men fortfarande finns det nätter när det känns som jag ligger med ett öga halvt öppet och öronen spetsade för att försöka urskilja oinbjudna ljud.
Tack alla ni!
Skicka en kommentar