Plötsligt går luften ur

Vid halv nio på kvällen la jag mig på vardagsrumsgolvet och gullade med Smulan (vår katt). Plötsligt gick luften ur mig. La ner huvudet på golvet och orkade inte röra mig. Bredvid mig låg dottern, också hon helt färdig.

Vi har drabbats av inbrott idag. Jag åker från universitetet efter 12. Kliver av bussen runt kvart i ett. Träffar på en granne, står och surrar med henne en stund. Tar hissen upp till åttonde våningen. Tycker mig höra något från nionde (där vi och våra närmsta grannar har våning två på våra lägenheter - med dörr ut i trapphuset). Tar upp nycklarna och tänker att det kan vara några som fixar med ventilation eller hiss. Tycker att det blir väldigt tyst. Då snabbar jag mig att låsa upp, skyndar in i lägenheten, stänger och tittar ut genom titthålet. Så gör jag ALDRIG annars. Ser någon/några springa ner. Ser ryggen på en kille. Öppnar dörren igen. Springer upp i trapphuset. Ser MIN dörr uppbruten. Jag som har säkerhetsdörr. Ringer polisen. Medan jag rusar till fönstret och kollar ut. Ringer på hos grannen. Deras ene son springer ut på gatan för att spana. Efter vad är ju högst oklart. Ringer maken, som direkt beger sig hemåt.

Börjar titta vad som saknas. Det är en del saker. Lätta att bära - lätta att sälja. Utom möjligtvis några gamla manschettknappar utan värde. Barnens födelsedagspengar - liggandes bland grattiskort - har de tagit. Nästan värst av allt. De har inget hjärta!

Vid sjutiden på kvällen kommer de som byter ut vår dörr. När det är klart och vi kan låsa om oss igen - då går luften ur.

Jag är helt slut - kroppen värker och ögonen bränner. Saker går att ersätta. Men de var här när jag kom hem... De gick ut när jag gick in.