I november började jag på allvar att träna inför Marathon 2011. Jag har deltagit de flesta söndagar på Team Stockholm Marathons långpassträningar. Jag har försökt hålla mig någorlunda till veckoprogrammen också. Jag tycker inte att det är helt lätt. Det beror väl främst på att jag är aktiv i en del annat också.
Träningen flöt på bra ända fram till i april. Påsklovet kom och vi åkte upp till Storlien för att åka skidor. Jag hade med träningskläder. Väl där upplever jag det väldigt svårt att få till någon träning. Vägarna att springa på är begränsade. Så jag struntar i träningen. Kommer hem och lyckas inte riktigt få till det - mer än några pass. Jag åker in på några långpassträningar, men måste bryta för att jag får smärta i baksidan av rumpa och lår. Blir för första gången på hela hösten, vintern och våren förkyld! Den sätter sig dessutom i någon körtel i ljumsken så att jag haltar.
Jag börjar känna att detta med Marathon kanske inte är något för mig. Hämtar nummerlappen på fredagen. Den 28 maj åker jag in till stan. Har lågt ställda förväntningar och inser att jag får vara glad om jag tar mig runt. Ställer mig i startfållan. Starten går och det är trångt. Vi går en liten bit. Upptäcker efter några kilometer att jag tycker att det är såååå tråkigt... Funderar på hur jag ska klara av att springa så länge om det är så tråkigt. Efter cirka 10 km har det vänt. Det känns lite roligare. Jag känner mig pigg. Men jag tar det väldigt lugnt. Börjar känna att jag faktiskt vill klara av det. Tänker att det är mycket roligare att uppdatera Facebook med att jag faktiskt har klarat det än att jag brutit. Tänker att det nog känns rätt roligt att kunna bära Finisher-tröjan...
Tittar efter mina kollegor på Odengatan men ser dem inte. Tänker att det är trist att vi har missat varandra. Jag tror nämligen att det var enda chansen. Nästan vid slutet av första varvet träffar jag på maken. Benen känns bra och orken är det ju aldrig fel på.
Tidigare tyckte jag att det var jobbigt att tänka att första varvet är kortare än andra varvet. Att ha mer kvar än man sprungit vid varvningen... Men någon dag innan loppet kom jag fram till att det är precis tvärtom. Det är ju superbra att första varvet är kortare. Rent psykologiskt! För mig i alla fall. När jag kommer till varvningen har jag nämligen sprungit en för mig mycket välbekant sträcka. En sträcka jag alltid klarar utan smärta eller problem. Då känns det lätt att dra vidare på ett nytt varv.
Så när jag då kom till varvningen, var det exakt så. Jag gled, utan att ens fundera, in på andra varvet. Psykologiskt hade jag också tänkt att när jag väl drar ut på Djurgården (som man inte springer första varvet) är det ju svårt att ta sig därifrån på annat sätt än att bara haka på. Så har jag väl klarat Djurgården så har jag slagit längdrekord och kan åtminstone vara nöjd över det.
När jag närmar mig Djurgårdsbron hör jag mitt namn ropas. Maken som peppar igen. Nu hade han förflyttat sig dit. Nu känns det verkligen att sträckan börjar bli lång. Jag har varit klok och stretchat med jämna mellanrum. Allt för att inte dra på mig onödig smärta. Känner mig nöjd över att inte behöva ta teknisk paus (bajsa) och att mina fötter inte verkar påverkas alls - blåsor o dyl.
På Kungsträdgårdsgatan ropar plötsligt mina fantastiska kollegor - Linda och Linnea. Jag blir så glad och peppad att se dem - att de faktiskt gått till ett nytt ställe för att kolla efter mig. Nu har jag snart tagit mig 30 km. Börjar på allvar känna att detta kanske kan gå. Vet att jag har Västerbron framför mig. Men tar jag mig över den. Då kan jag krypa i mål om det vill sig illa.
Tänker när jag tar mig över Västerbron att den ändå inte är så jobbig. Är över bron! Tycker att Norr Mälarstrand känns onödigt lång. I slutet av den väntar avslagen cola. Intressanta små tilltugg har serverats efter vägen. Saltgurkan var smarrig! När jag kommer upp på Vasagatan väntar ett nytt hejarop från maken. Han frågar hur jag mår och ropar att nu, nu är det bara fem kilometer kvar. Jag svarar att jag är okej, men har lite ont - men att nu bryter jag INTE. Inser att jag kommer att klara detta! Men det är vääääldigt långa fem kilometer.
Så når jag då fram till Stadion. Känner att jag ökar hastigheten. Stadion blir som en magnet. Springer in på löparbanorna och märker hur mungiporna åker uppåt. Trots att vi är många som springer därinne känns det som om publiken bara hejar fram mig. Jag är så glad. Kliver över mållinjen. Och märker hur känslorna inte går att bromsa. Gråten bara väller upp i mig. Av lycka. Jag kramar om (eller kastar mig om halsen) på tjejen som ger mig en medalj. Börjar den långsamma promenaden från Stadion till Östermalms IP. Maken ringer och säger att han kommer att hämta mig på Universitetet. LYCKA! För nu gör det så ont i benen. Nu när jag går. Undrar hur jag ska ta mig fram till tunnelbanan. Men med bil kommer man inte fram runt Stadion och Östermalms IP. Kan knappt prata på grund av gråten. Får tröja och påse med dryck och ätbart. Stapplar mig fram för att hämta min påse med kläder i inlämningen. En kille som jobbar där ser mig tydligen ca tio meter innan jag kommit fram. Han möter upp mig med påsen. Jag utbrister: Jag älskar dig! Så lite gör mig så glad. För nu är det svårt att gå...
Sätter mig vid TSM-tältet för att äta och dricka lite. Är ju egentligen inte hungrig, men vet att jag måste. När jag ska resa mig - AJ krampkänning. Får hjälp upp. Går långsamt mot Stadions tunnelbanestation. Ja, typ alla går långsamt och med märkliga gångstilar. Tunnelbanan kommer direkt, nästan ingen åker åt det hållet så det är inte så mycket folk. Hem!
I början av träningen inför maran funderade jag mycket på hur man klarar sig utan att gå på toaletten och hur mycket fötterna tar stryk. Jag har hört skräckhistorier om folk som bajsar på sig och om fötter fulla av blodiga blåsor och tappade naglar. Inget av detta drabbade mig. Mina fötter påverkades ingenting! Inte en blåsa! Inte en blånagel! Jag köpte nya skor för cirka 1.5 månad sedan. En storlek större än de andra. Det var en befrielse. Jag visste inte att man behövde så stora skor!
Väl hemma väntade champange och hummer. Men först tog jag ett hett bad. Krampkänning igen. Vågade knappt röra mig. Tycker ändå att jag känner mig hyfsat okej.
På söndag morgon vaknar jag vid fyratiden. Med kolossal smärta i vänster knä och vrist. Lägger en kudde under knäet och försöker somna om. Sover uruselt. På morgonen bullar jag upp med Voltaren - både i tablettform och som gel. Har svårt att gå nästan hela dagen. Undrar hur jag ska kunna jobba på måndag. På söndagskvällen är det mycket bättre. På måndagen känner jag knappt av att jag alldeles nyss sprungit 42 km. Har endast en mycket lätt träningsvärk på insidan av låren!
Om jag kan göra det igen? Absolut! På söndagen anmälde jag mig till Lidingöloppet. Det är ju ändå bara 30 km... :)
Med stolthet bar jag min Finisher-tröja på jobbet på måndagen och på kommunfullmäktige på kvällen. Ja, jag skryter gärna om detta. Så häftigt!
Tiden? 4.53. Jag är supernöjd. Samtidigt kan jag verkligen undra hur någon kan hålla på och springa i nästan fem timmar...
Igår säger min kollega, Linda, att hennes mamma tror att hon skymtat mig på Rapportsändningen på marakvällen. Hon beskriver min klädsel och den stämmer. Går in på Rapportplay. Och mycket riktigt - det ÄR ju jag! Hur stor är chansen? Ett så kort reportage med så få bilder. Och ändå... Coolt!
